P20Y10
För P20Y10 gick Py Bäckman, tillsammans med bandet John Robinson, Leland Sklar, David Garfield och Micke Wennborn [som även producerade albumet] ganska rakt emot dom flesta trender - både i skapandeprocess, ekonomiska investeringar och produktion i helhet.
Ett nytt profant album var egentligen inte omedelbart aktuellt för Py hösten 2009. Det hade diskuterats en uppföljare till "Sånger Från Jorden Till Himmelen" pga att det snart hade gått 2 år sedan release samt att det varit det bästsäljande sedan "Sista Föreställningen", men pga låten Magisk Stjärna blev frågan om samlingsalbum ånyo aktuell.
När det väl stod klart att Py själv ville framföra bidraget blev en av dom stora tankenötterna för produktionen av låten Magisk Stjärna om den skulle anpassas till Melodifestivalen eller inte. Demon var en outcut från tidigare produktion, 10 år gammal, och kändes absolut inte aktuell för "Py 2010". Till slut föll valet på att inte göra någon anpassning, snarare tvärtom. När konceptet "väldigt slick och laidback västkust" stod klart kändes David Garfield och John Robinson som självklara musiker för att inte få soundet för "svenskt".
"Magisk Stjärna blev ungefär precis så som det var tänkt", säger Micke Wennborn - "väldigt väldigt slick och laidback, och med nån sorts "värdighet" snarare än ett försök att få Py att bli "superschlager". "Ett bidrag för dom som gillar musik men som trots det tittar på Melodifestivalen". Den färdigställdes parallellt med att diskusioner fördes med olika bolag om utgivningar och rättigheter.
Universal, som numera äger en större del av Py's back-katalog, var såklart intresserade av att främst ge ut en samling och addera Magisk Stjärna. Py själv tyckte det kändes roligare att ge låtarna lite nyare och fräschare kläder, och Micke Wennborn som var medkompositör och aktuell som producent, ville hellre göra ett helgjutet album än lägga Magisk stjärna som försäljningargument till en box med "gamla konstellationer". Av förklarliga skäl, när man redan satt på en "befintlig (och betald) produkt" kändes Universal's engagemang i nyinspelningar som ganska svalt, i synnerhet när börjades diskutera att göra ett album i Los Angeles. Detta var dock ingenting som på något sätt hindrade Py att omedelbart börja jobba med ett nytt album och i november 2009 initierades det egenfinansierade "indiependentprojektet" som skulle komma att bli "P20Y10".
I steg 1 gjordes Magisk Stjärna med "postorderpålägg" som skickades över internet och mixades hemma i Sverige. Resultatet, som förblev en hemlighet även för Py fram tills att den var mastrad och klar, föll Py i smaken och var det som slutligen avgjorde att albumet skulle komma att bli endast nyinspelade låtar. "En annan faktor var att ge fansen något mer än bara stoppa Magisk Stjärna i en låda och låta fansen betala pengar till ett majorbolag för gammal skåpmat" säger Py.
Py hade under en tid även arbetat fram ett par singlar med producenten Mono Rae, och det var här iden till ett dubbelalbum föddes. Att blanda dom olika produktionerna Wennborn/Mono Rae huller om buller kändes rörigt, så det som återstod var ett album med två skivor som visar helt olika vägar inom musiken. Ett dubbelalbum helt enkelt. Det hela kändes extra intressant när det nu blev tal om att blanda nya låtar med nyinspelningar av gamla hits. Mono Rae's ambientliknande och sparsmakade produktioner gav även Micke Wennborn nya infallsvinklar på sin del av produktionen.
"Ett av nyckelorden blev "värdighet", och att aldrig tappa fokus på Py's texter, sång, och låtarna i sig, och det var nog det enda jag hade med mig ner till Los Angeles när jag åkte dit i Januari", säger Micke, "och jo - jag tror tanken var betydligt mer "westcoast" än slutresultatet som snarare är att betrakta som "rootsy"".
Studion Castle Oaks, och teknikern Steve Sykes, som tidigare jobbat med bland annat Hall & Oates, Al Jarreau och Paul Taylor, kom in i projektet på rekommendation av Garfield och JR, och skulle även han komma att bli bidragande till hur albumet slutligen blev pga sin enorma kunskap gällande att fånga musik i akustiska rum på ett naturligt sätt. Castle Oaks - den anrika gamla studion i Woodland Hills som ofta varit "preferabelt val" för många i Los Angeles musikmaffia för egna projekt och när man velat "undvika skrytbyggen i svart och krom och istället få en riktig atmosfär att avslappnat skapa i" kom att bli pricken over I eftersom just “skapa avslappnat” kom att bli honnörsord för albumet. Dessutom en studio som alla i bandet var väl bekanta med.
Ett CV över dom medverkande musikerna skulle förmodligen bli hur många sidor A4 som helst, och uppfattas i det närmaste som VM i namedropping - allt från Michael Jackson, Phil Collins, Chaka Khan, Barbra Streisand till Ramones, men det är egentligen inte viktigt. Vad som däremot var viktigt var vad dom som musiker kunde borga för – hantverksskicklighet, lyhördhet och lekfullhet.
Ingen av musikerna var nog egentligen beredd på att varken sätta alla grunderna live tillsammans, eller få såpass mycket frihet spelmässigt och vara delaktiga i arrangemangen. "Live" var såklart aktuellt, men mer i form av "sessions" och "pålägg". Resten var något som bara "blev" första produktionsdagen, säger Micke Wennborn. "Vi satte oss och diskuterade hur vi skulle göra och kom fram till - varför inte bara lyssna på befintliga demos och sedan känna oss fram". Jag minns att JR blev grymt entusiastisk - "Yeah, just play the songs, come on - lets do it!" och vips hade han spungit in i studion och satt sig bakom trummorna".
Även om "frihet" var uttalat, så tog det en låt eller två innan Leland, JR och David förstod den fulla utsträckningen av just "frihet", så senare gick vi tillbaka och putsade till nån av dom första låtarna som blev lite för nära demon. I det fortsatta arbetet så lades all fokus på groove och vibe, och att göra en produktion som album en gång i tiden gjordes. Att ha artisten, låtarna, och ett band som spelar, och sedan "putsa till detaljer". Inte att försöka dränka nåt i "coola sound" i brist på annat, eller med hjälp av teknik försöka bygga nåt som inte finns . Tanken var att det som spelades skulle föra låten framåt, tillföra musikaliskt intressanta detaljer, men aldrig ta fokus från Py's sång och texter som central punkt, och inte minst - göra ett album med ganska stor spännvidd musikaliskt utan att tappa den röda tråden. En annan detalj i produktionsarbetet var att få låtarna att kännas som "nutida betraktelser", dvs skapa en musikalisk sfär där Py kunde få tolka sina egna texter och med beaktande av att ibland upp till 20 år gått från dess att dom skrevs. "En Py 62, som sjöng texten och såg tillbaka på samma händelse som tex Py 30 hade skrivit en text om", I detta ändrades även till och med någon låt från moll till dur, och med ganska spännande resultat.
Som producent la jag mig inte direkt i, mer än nån annan, vad någon annan konkret spelade, säger Micke Wennborn. Det fanns inget att tillägga och hade snarare varit i det närmaste en dödssynd att tala om för JR "Hur han ska spela trummor", eller Lee "Hur han ska spela bas". Vi pratade snarare "övergripande vibe" tillsammans, tex som för "Kvinna Från Tellus" vars mellanparti sammanfattades som "Why not take it into the land of The Mamas And The Papas... and just see what happends", eller "Con-Cordelia"; "It could be like... going... "Love Over Gold..." Sen körde vi bara... TIll slut blev alla låtarna whole cuts", dvs grunderna är spelade som dom är på plattan, inte ens inklippta mitt i, med reservation för nån liten detalj här och där, för även den mest yrkesmässiga spelar "fel" ibland. På albumet kan man till och med höra David Garfield ropa "let me punch in that ending" efter en låt. Det finns fortfarande kvar en del saker som musikerna själva var tveksamma till, någon enstaka baston som Leland tyckte var "na?", eller ett litet fill från JR, men för alla dom användes "omröstningsmetoden" i studion, och om majoriteten tyckte "det är coolt" fick det vara kvar. Arrangemangen varierar i komplexitet, och ibland snarare klipptes det bort sker från originalinspelningen än lades till. "Det räckte med Py's sång, trummor, bas och lite Hammond, och jag försökte även hålla det så torrt som möjligt, på en del låtar finns inga som helst digitala effekter annat än lite lite reverb på Py's sång - allt annat är naturliga ljud från inspelningsrummet", säger Micke Wennborn.
I övrigt släppte man på mycket som tycks vara praxis för branschen 2010. Albumet är inte mixat och mastrat med dom "ljudnormer" som råder idag - sönderpressat för att höras högst i RIX, snarare överdynamiskt såpass att det tenderar att vara "mesigt" om det spelas efter nån "Ny hit". Det finns även såna saker man i ett kreativt skede avskyr att höra av en PR-avdelning eller "förståsigpåare" - tex att "radion vill ha låtar under 3 minuter". Well - då får dom väl göra låtar under 3 minuter då, men jag sätter mig fasen inte och klipper sönder ett musikaliskt intressant parti där gräddan av musikereliten gjort sitt yttersta, för att det ska passa någon på radio... som ändå inte lär spela albumet", säger Micke Wennborn. För mastring var det enda direktivet till legendariska mastraren Bernie Grundman "undvika sk loudness war", och han svarade "oh - I never do those things".
Känslan av att många större bolag använder "folk skiter i vilket" som produktionsnivå för en del "slit och slängartister" samt att det inte är att klassa som någonting annat än publikförakt och idiotförklarande av köparna, har varit gemensamt hos hela produktionsteamet. Redan efter några timmar första produktionsdagen kändes att allt var på rätt väg, och att satsningen skulle resultera i något musikaliskt intressant och nytt för Py, och inte bara ett hål i miljonklassen i hennes plånbok. Att det även var en rättsatsning gentemot fansen visade sig ganska snart. Det är många fler än vi vågade hoppas på som förstått och tagit till sig hela konceptet - att albumet är "på riktigt", och upptäckt spelglädjen, nerven och viben. "Vi fortsatte på samma koncept även med konvolutet - partiell lack, prägling mm. Absolut får man en högre breakeven, men man får även en större del "nöjda kunder", det är viktigt att fansen känner att man ger och uttrycker, inte känner sig som spargrisar" säger Py.
"Musikproduktioner skiljer sig inte från andra varor och tjänster. Om man betalar pengar för något vill man väl känna att man verkligen fått en "fin liten sak med tanke bakom". Inte att man bara utnyttjats för att bidra till att någon annan klarar sin försörjning så lättvindligt som möjligt? Sen är musik objektivt och man kan inte säga vad som är rätt och fel, det kommer alltid att förbli en smaksak, men däremot kan man inte avfärda P20Y10 som något krasst ellet cyniskt utan snarare så långt ifrån en "remastrad samling med bonusspår" man kan komma.
Ett nytt profant album var egentligen inte omedelbart aktuellt för Py hösten 2009. Det hade diskuterats en uppföljare till "Sånger Från Jorden Till Himmelen" pga att det snart hade gått 2 år sedan release samt att det varit det bästsäljande sedan "Sista Föreställningen", men pga låten Magisk Stjärna blev frågan om samlingsalbum ånyo aktuell.
När det väl stod klart att Py själv ville framföra bidraget blev en av dom stora tankenötterna för produktionen av låten Magisk Stjärna om den skulle anpassas till Melodifestivalen eller inte. Demon var en outcut från tidigare produktion, 10 år gammal, och kändes absolut inte aktuell för "Py 2010". Till slut föll valet på att inte göra någon anpassning, snarare tvärtom. När konceptet "väldigt slick och laidback västkust" stod klart kändes David Garfield och John Robinson som självklara musiker för att inte få soundet för "svenskt".
"Magisk Stjärna blev ungefär precis så som det var tänkt", säger Micke Wennborn - "väldigt väldigt slick och laidback, och med nån sorts "värdighet" snarare än ett försök att få Py att bli "superschlager". "Ett bidrag för dom som gillar musik men som trots det tittar på Melodifestivalen". Den färdigställdes parallellt med att diskusioner fördes med olika bolag om utgivningar och rättigheter.
Universal, som numera äger en större del av Py's back-katalog, var såklart intresserade av att främst ge ut en samling och addera Magisk Stjärna. Py själv tyckte det kändes roligare att ge låtarna lite nyare och fräschare kläder, och Micke Wennborn som var medkompositör och aktuell som producent, ville hellre göra ett helgjutet album än lägga Magisk stjärna som försäljningargument till en box med "gamla konstellationer". Av förklarliga skäl, när man redan satt på en "befintlig (och betald) produkt" kändes Universal's engagemang i nyinspelningar som ganska svalt, i synnerhet när börjades diskutera att göra ett album i Los Angeles. Detta var dock ingenting som på något sätt hindrade Py att omedelbart börja jobba med ett nytt album och i november 2009 initierades det egenfinansierade "indiependentprojektet" som skulle komma att bli "P20Y10".
I steg 1 gjordes Magisk Stjärna med "postorderpålägg" som skickades över internet och mixades hemma i Sverige. Resultatet, som förblev en hemlighet även för Py fram tills att den var mastrad och klar, föll Py i smaken och var det som slutligen avgjorde att albumet skulle komma att bli endast nyinspelade låtar. "En annan faktor var att ge fansen något mer än bara stoppa Magisk Stjärna i en låda och låta fansen betala pengar till ett majorbolag för gammal skåpmat" säger Py.
Py hade under en tid även arbetat fram ett par singlar med producenten Mono Rae, och det var här iden till ett dubbelalbum föddes. Att blanda dom olika produktionerna Wennborn/Mono Rae huller om buller kändes rörigt, så det som återstod var ett album med två skivor som visar helt olika vägar inom musiken. Ett dubbelalbum helt enkelt. Det hela kändes extra intressant när det nu blev tal om att blanda nya låtar med nyinspelningar av gamla hits. Mono Rae's ambientliknande och sparsmakade produktioner gav även Micke Wennborn nya infallsvinklar på sin del av produktionen.
"Ett av nyckelorden blev "värdighet", och att aldrig tappa fokus på Py's texter, sång, och låtarna i sig, och det var nog det enda jag hade med mig ner till Los Angeles när jag åkte dit i Januari", säger Micke, "och jo - jag tror tanken var betydligt mer "westcoast" än slutresultatet som snarare är att betrakta som "rootsy"".
Studion Castle Oaks, och teknikern Steve Sykes, som tidigare jobbat med bland annat Hall & Oates, Al Jarreau och Paul Taylor, kom in i projektet på rekommendation av Garfield och JR, och skulle även han komma att bli bidragande till hur albumet slutligen blev pga sin enorma kunskap gällande att fånga musik i akustiska rum på ett naturligt sätt. Castle Oaks - den anrika gamla studion i Woodland Hills som ofta varit "preferabelt val" för många i Los Angeles musikmaffia för egna projekt och när man velat "undvika skrytbyggen i svart och krom och istället få en riktig atmosfär att avslappnat skapa i" kom att bli pricken over I eftersom just “skapa avslappnat” kom att bli honnörsord för albumet. Dessutom en studio som alla i bandet var väl bekanta med.
Ett CV över dom medverkande musikerna skulle förmodligen bli hur många sidor A4 som helst, och uppfattas i det närmaste som VM i namedropping - allt från Michael Jackson, Phil Collins, Chaka Khan, Barbra Streisand till Ramones, men det är egentligen inte viktigt. Vad som däremot var viktigt var vad dom som musiker kunde borga för – hantverksskicklighet, lyhördhet och lekfullhet.
Ingen av musikerna var nog egentligen beredd på att varken sätta alla grunderna live tillsammans, eller få såpass mycket frihet spelmässigt och vara delaktiga i arrangemangen. "Live" var såklart aktuellt, men mer i form av "sessions" och "pålägg". Resten var något som bara "blev" första produktionsdagen, säger Micke Wennborn. "Vi satte oss och diskuterade hur vi skulle göra och kom fram till - varför inte bara lyssna på befintliga demos och sedan känna oss fram". Jag minns att JR blev grymt entusiastisk - "Yeah, just play the songs, come on - lets do it!" och vips hade han spungit in i studion och satt sig bakom trummorna".
Även om "frihet" var uttalat, så tog det en låt eller två innan Leland, JR och David förstod den fulla utsträckningen av just "frihet", så senare gick vi tillbaka och putsade till nån av dom första låtarna som blev lite för nära demon. I det fortsatta arbetet så lades all fokus på groove och vibe, och att göra en produktion som album en gång i tiden gjordes. Att ha artisten, låtarna, och ett band som spelar, och sedan "putsa till detaljer". Inte att försöka dränka nåt i "coola sound" i brist på annat, eller med hjälp av teknik försöka bygga nåt som inte finns . Tanken var att det som spelades skulle föra låten framåt, tillföra musikaliskt intressanta detaljer, men aldrig ta fokus från Py's sång och texter som central punkt, och inte minst - göra ett album med ganska stor spännvidd musikaliskt utan att tappa den röda tråden. En annan detalj i produktionsarbetet var att få låtarna att kännas som "nutida betraktelser", dvs skapa en musikalisk sfär där Py kunde få tolka sina egna texter och med beaktande av att ibland upp till 20 år gått från dess att dom skrevs. "En Py 62, som sjöng texten och såg tillbaka på samma händelse som tex Py 30 hade skrivit en text om", I detta ändrades även till och med någon låt från moll till dur, och med ganska spännande resultat.
Som producent la jag mig inte direkt i, mer än nån annan, vad någon annan konkret spelade, säger Micke Wennborn. Det fanns inget att tillägga och hade snarare varit i det närmaste en dödssynd att tala om för JR "Hur han ska spela trummor", eller Lee "Hur han ska spela bas". Vi pratade snarare "övergripande vibe" tillsammans, tex som för "Kvinna Från Tellus" vars mellanparti sammanfattades som "Why not take it into the land of The Mamas And The Papas... and just see what happends", eller "Con-Cordelia"; "It could be like... going... "Love Over Gold..." Sen körde vi bara... TIll slut blev alla låtarna whole cuts", dvs grunderna är spelade som dom är på plattan, inte ens inklippta mitt i, med reservation för nån liten detalj här och där, för även den mest yrkesmässiga spelar "fel" ibland. På albumet kan man till och med höra David Garfield ropa "let me punch in that ending" efter en låt. Det finns fortfarande kvar en del saker som musikerna själva var tveksamma till, någon enstaka baston som Leland tyckte var "na?", eller ett litet fill från JR, men för alla dom användes "omröstningsmetoden" i studion, och om majoriteten tyckte "det är coolt" fick det vara kvar. Arrangemangen varierar i komplexitet, och ibland snarare klipptes det bort sker från originalinspelningen än lades till. "Det räckte med Py's sång, trummor, bas och lite Hammond, och jag försökte även hålla det så torrt som möjligt, på en del låtar finns inga som helst digitala effekter annat än lite lite reverb på Py's sång - allt annat är naturliga ljud från inspelningsrummet", säger Micke Wennborn.
I övrigt släppte man på mycket som tycks vara praxis för branschen 2010. Albumet är inte mixat och mastrat med dom "ljudnormer" som råder idag - sönderpressat för att höras högst i RIX, snarare överdynamiskt såpass att det tenderar att vara "mesigt" om det spelas efter nån "Ny hit". Det finns även såna saker man i ett kreativt skede avskyr att höra av en PR-avdelning eller "förståsigpåare" - tex att "radion vill ha låtar under 3 minuter". Well - då får dom väl göra låtar under 3 minuter då, men jag sätter mig fasen inte och klipper sönder ett musikaliskt intressant parti där gräddan av musikereliten gjort sitt yttersta, för att det ska passa någon på radio... som ändå inte lär spela albumet", säger Micke Wennborn. För mastring var det enda direktivet till legendariska mastraren Bernie Grundman "undvika sk loudness war", och han svarade "oh - I never do those things".
Känslan av att många större bolag använder "folk skiter i vilket" som produktionsnivå för en del "slit och slängartister" samt att det inte är att klassa som någonting annat än publikförakt och idiotförklarande av köparna, har varit gemensamt hos hela produktionsteamet. Redan efter några timmar första produktionsdagen kändes att allt var på rätt väg, och att satsningen skulle resultera i något musikaliskt intressant och nytt för Py, och inte bara ett hål i miljonklassen i hennes plånbok. Att det även var en rättsatsning gentemot fansen visade sig ganska snart. Det är många fler än vi vågade hoppas på som förstått och tagit till sig hela konceptet - att albumet är "på riktigt", och upptäckt spelglädjen, nerven och viben. "Vi fortsatte på samma koncept även med konvolutet - partiell lack, prägling mm. Absolut får man en högre breakeven, men man får även en större del "nöjda kunder", det är viktigt att fansen känner att man ger och uttrycker, inte känner sig som spargrisar" säger Py.
"Musikproduktioner skiljer sig inte från andra varor och tjänster. Om man betalar pengar för något vill man väl känna att man verkligen fått en "fin liten sak med tanke bakom". Inte att man bara utnyttjats för att bidra till att någon annan klarar sin försörjning så lättvindligt som möjligt? Sen är musik objektivt och man kan inte säga vad som är rätt och fel, det kommer alltid att förbli en smaksak, men däremot kan man inte avfärda P20Y10 som något krasst ellet cyniskt utan snarare så långt ifrån en "remastrad samling med bonusspår" man kan komma.
Interview with Micke Wennborn
Micke Wennborn is the composer of the most voted song in Eurovision On Top in 2009, "Fri" from Jan Johansen. The work of Micke is impressive as a musician, producer and songwriter. His songs were recorded by artists like Barbados, Tom "Bon Jovi" Nordahl, Py Bäckman, Magnus Bäcklund, Jan Johansen and many many more... He had a total of 3 songs in the Swedish pre-selections and another 4 in other countries within the EBU - all up to the finals of those countries. Micke gave us this interview to talk about his life and his projects.
Q: As a composer you've submitted songs for National Finals including Sweden and Lithuania. According to your experience, what are the biggest differences between both National Finals?
A: That the Lithuanian selection process is much more straight forward. You actually send your submission to a specific guy at LRT. He picks out the songs and chooses the artists. Quite similar to the actual Swedish procedures. Musicwise I have a sense that the Lithuanian song festival is a bit torn between passing on the legacy of traditional Lithuanian musc compared to what others realise is more commercial. The most interesting part of being in the Lithuanian selections is to learn more about another country's culture, economy, philosophy and traditions.
Q: Are you planning to submit any songs for this year?
A: Me and my closest co-writers submitted a couple of songs, but nothing new. That's much because of the current situation in the selection procedure, it just didn't feel worth while. We did the assumption that we really wasn't a part of the special circle that more or less has the festival as their playground and that we had too much other things going that were more important. However, at the end of the day, we managed to get a song through, "Magisk Stjärna (Magic Star)" that I wrote together with Py Bäckman (who among other things wrote "Stad i Ljus" for Tommy Körberg back in 1988).
Q: Is it a dream (or goal) for you to go to Eurovision? Why?
A: Hmmm, no, I wouldn't say that. I'm very divided about the Swedish Melodifestivalen. Of course, there's a lot of media coverage, but for the music itself it's all about the 3 minutes and if you're unlucky, that's all you get. That's about half the time than the average Idol-/X-Factor-contestant gets every week. Kind of strange considering it's a contest for songwriters, isn't it? And you always risk not being able to choose any artist you want for the song which also is weird as you very often aim for more consistent and long term collaborations. On the other hand, competing for Sweden would of course mean that you'd get to meet a lot of different interesting people abroad. But to take part for Sweden is absolutely not necessary. I'd love to be in the final waving a Polish flag for instance.
Q: If one of your songs can manage to go Eurovision, would you like to be on stage?
A: That depends on the song and the concept, but of course I would. If you want to be seen in this songwriters' contest, you have to be on stage, not "just" being the composer *laughs*. But then again, I am not an artist and never had the ambitions to be that either, so it would have to be as a musician or band member. That'd be cool. Who knows, I might show up on stage 2010.
Q: You wrote songs for well known Eurovision artists in many different styles. How do you feel writing and working with Jan Johansen?
A: You can always see a pattern in my songs. First, 95% of them I compose at my grand piano at home. The melody and the chords is what's important, and all my songs suits perfectly fine to play just on the piano. Second, I am a classical trained arranger and apart from that I always put much time in trying to weave production and arrangement together. I know that people who tried to analyse my style of arranging often find a common pattern, even if the sound itself can vary.
Working with Janne is fantastic. He has the same attitude to his singing as for example Rod Steward. He just sings. There's no need of vocal coaching, nothing you need to add, delete or patch up with his voice. He sounds as he sounds and if he has the right feeling for a song, it's always good. The only thing I introduced when we started working together was the ban of Autotune. There were absolutely no need for Janne to use that even if he sometimes was worried about pitch and besides, I don't want a vocal to sound like the GPS-voice in my car. I wish more music nowadays had more traces of human timing and pitch.
We have also played gigs together, and Janne is a super pro. A bad day of his is still a very good day and if something goes wrong, nobody would even notice, he's such a professional. His stagepresence is extraordinary and he's got a lot of routine. To be Janne's sidekick is great fun because you have quite a lot of freedom in how you play. Once you've built a personal relationship with the musician, Janne feels secure which makes it easy and fun to play together.
Q: How do you see the success of "Fri" and which opportunities do you expect for your work?
A: "Fri" was a big surprise, and I still can not see it as a "hit" in spite of gold discs, chart success and lots of airplay in Sweden, Norway and Finland. Maybe because I do not look at myself as a hit composer. I'm more the guy who has a high level of performance with songs and production, but never gets "THE" hit. But "Free" as a craft has received much praise and there have been lots of inquiries about collaborations, and right now I have to say that I'm on overload with work. Whenever talking about "Fri" I always want to mention my sidekick, Patrik Tibell, engineer. We work well together and that the fact he understands what I mean absolutely super important. However, I'm a sucker for anyone that really knows how to deliever. Last summer I saw LaGaylia Frazier on stage right after a gig we had with Janne. thriller! Her voice, her stage presence and her total control over everything on stage gave me goosebumps. It was almost unbelievable.. After the gig I ran into her, but as we did not know each other, I just smiled and would pass when she grabbed me and said 'Hey, I've heard about you ", and later asked if I was interested in possibly playing with her live. I felt like a shy little boy ...
Q: Is there any special or funny situation you want to share with us?
A: There's plenty. Last summer for instance. I was supposed to play unplugged with Jan Johansen, live on radio. My memory is getting worse with age, so I need the sheet music, otherwise I'm lost. We came on stage and did a soundcheck. I glued the sheets to the floor and thought we were on air right there and then. Instead there were a couple of other acts and we were supposed to come back later. When it was our turn I discovered that a bunch of dancers had been dancing all over my sheets, they were impossible to read, they were covered with black footprints. The interesting part was that Janne followed me even when I played wrong, and I followed him. A blind leading a blind. Well, hopefully Janne got some new fans among those who normally likes free jazz. *laughs*
Q: Personally, what’s kind of music do you prefer?
A: I'm a typical AOR-guy, I love the slick West Coast sound but also energic music. I guess in a way I've been labelled as being a hard rock guitarist which I think it's kind of strange, and with the kind of music I'm playing these days, I'm definitely not hard rock. If I had to pick a band or an artist. Hmm... Billy Idol, perhaps? Even though his only good songs were "White Wedding" and "Rebel Yell". Other favourite artists are Duran Duran, Ultravox and Toto. Among Swedish artists I think it would be Johan Kinde. I think he has an extremely good "eye" for everything.
Q: Which song from Melodifestivalen do you wish you had wrote?
A: "I want you to want me", with Cheap Trick. Oh, it was never in Melodifestivalen. *laughs*. But imagine it there, it would've won big time!
Q: What’s your next project?
A: There are many different projects. We're working on new songs for Janne and I'm producing Py Bäckmans forthcoming album from her church concerts. I've been working with Elena Risteska from Macedonia and her producer Darko Dimitrow. Me and Patrik Tibell have our own little project and I'm also composing for some of the leading modern dance orchestras. But of course, at the moment I'm mostly involved in our song for Melodifestivalen 2010. We've really made an effort to think as much outside the box as possible when it comes to production and musicians. It's a very interesting line-up. Right now I can't reveal any names, but they are all very respected British and Amercian musicians within folk and west coast who never has been participating in this context before. We've been trying to keep the whole thing as far from "plastic fantastic" and "loudness war" as possible and instead present well performed and good sounding music. I don't say that will guarantee anything but we can at least stand for the 3 minutes we have, that's the best we can do. Py and I have created a special website for the song "Magisk Stjärna", www.magiskstjarna.se, where we will keep a diary, upload pictures and stuff all through the contest as long as we're in.
Thanks a lot for your time, it’s been really great talking to you. Good luck and hope to hear from you in the future!
For more information about Micke Wennborn http://www.myspace.com/wennborn or http://www.magiskstjarna.se/
By Micke Hjernestam for Eurovision On Top.
2010-01-14
© http://www.eurovisionontop.com/
Q: As a composer you've submitted songs for National Finals including Sweden and Lithuania. According to your experience, what are the biggest differences between both National Finals?
A: That the Lithuanian selection process is much more straight forward. You actually send your submission to a specific guy at LRT. He picks out the songs and chooses the artists. Quite similar to the actual Swedish procedures. Musicwise I have a sense that the Lithuanian song festival is a bit torn between passing on the legacy of traditional Lithuanian musc compared to what others realise is more commercial. The most interesting part of being in the Lithuanian selections is to learn more about another country's culture, economy, philosophy and traditions.
Q: Are you planning to submit any songs for this year?
A: Me and my closest co-writers submitted a couple of songs, but nothing new. That's much because of the current situation in the selection procedure, it just didn't feel worth while. We did the assumption that we really wasn't a part of the special circle that more or less has the festival as their playground and that we had too much other things going that were more important. However, at the end of the day, we managed to get a song through, "Magisk Stjärna (Magic Star)" that I wrote together with Py Bäckman (who among other things wrote "Stad i Ljus" for Tommy Körberg back in 1988).
Q: Is it a dream (or goal) for you to go to Eurovision? Why?
A: Hmmm, no, I wouldn't say that. I'm very divided about the Swedish Melodifestivalen. Of course, there's a lot of media coverage, but for the music itself it's all about the 3 minutes and if you're unlucky, that's all you get. That's about half the time than the average Idol-/X-Factor-contestant gets every week. Kind of strange considering it's a contest for songwriters, isn't it? And you always risk not being able to choose any artist you want for the song which also is weird as you very often aim for more consistent and long term collaborations. On the other hand, competing for Sweden would of course mean that you'd get to meet a lot of different interesting people abroad. But to take part for Sweden is absolutely not necessary. I'd love to be in the final waving a Polish flag for instance.
Q: If one of your songs can manage to go Eurovision, would you like to be on stage?
A: That depends on the song and the concept, but of course I would. If you want to be seen in this songwriters' contest, you have to be on stage, not "just" being the composer *laughs*. But then again, I am not an artist and never had the ambitions to be that either, so it would have to be as a musician or band member. That'd be cool. Who knows, I might show up on stage 2010.
Q: You wrote songs for well known Eurovision artists in many different styles. How do you feel writing and working with Jan Johansen?
A: You can always see a pattern in my songs. First, 95% of them I compose at my grand piano at home. The melody and the chords is what's important, and all my songs suits perfectly fine to play just on the piano. Second, I am a classical trained arranger and apart from that I always put much time in trying to weave production and arrangement together. I know that people who tried to analyse my style of arranging often find a common pattern, even if the sound itself can vary.
Working with Janne is fantastic. He has the same attitude to his singing as for example Rod Steward. He just sings. There's no need of vocal coaching, nothing you need to add, delete or patch up with his voice. He sounds as he sounds and if he has the right feeling for a song, it's always good. The only thing I introduced when we started working together was the ban of Autotune. There were absolutely no need for Janne to use that even if he sometimes was worried about pitch and besides, I don't want a vocal to sound like the GPS-voice in my car. I wish more music nowadays had more traces of human timing and pitch.
We have also played gigs together, and Janne is a super pro. A bad day of his is still a very good day and if something goes wrong, nobody would even notice, he's such a professional. His stagepresence is extraordinary and he's got a lot of routine. To be Janne's sidekick is great fun because you have quite a lot of freedom in how you play. Once you've built a personal relationship with the musician, Janne feels secure which makes it easy and fun to play together.
Q: How do you see the success of "Fri" and which opportunities do you expect for your work?
A: "Fri" was a big surprise, and I still can not see it as a "hit" in spite of gold discs, chart success and lots of airplay in Sweden, Norway and Finland. Maybe because I do not look at myself as a hit composer. I'm more the guy who has a high level of performance with songs and production, but never gets "THE" hit. But "Free" as a craft has received much praise and there have been lots of inquiries about collaborations, and right now I have to say that I'm on overload with work. Whenever talking about "Fri" I always want to mention my sidekick, Patrik Tibell, engineer. We work well together and that the fact he understands what I mean absolutely super important. However, I'm a sucker for anyone that really knows how to deliever. Last summer I saw LaGaylia Frazier on stage right after a gig we had with Janne. thriller! Her voice, her stage presence and her total control over everything on stage gave me goosebumps. It was almost unbelievable.. After the gig I ran into her, but as we did not know each other, I just smiled and would pass when she grabbed me and said 'Hey, I've heard about you ", and later asked if I was interested in possibly playing with her live. I felt like a shy little boy ...
Q: Is there any special or funny situation you want to share with us?
A: There's plenty. Last summer for instance. I was supposed to play unplugged with Jan Johansen, live on radio. My memory is getting worse with age, so I need the sheet music, otherwise I'm lost. We came on stage and did a soundcheck. I glued the sheets to the floor and thought we were on air right there and then. Instead there were a couple of other acts and we were supposed to come back later. When it was our turn I discovered that a bunch of dancers had been dancing all over my sheets, they were impossible to read, they were covered with black footprints. The interesting part was that Janne followed me even when I played wrong, and I followed him. A blind leading a blind. Well, hopefully Janne got some new fans among those who normally likes free jazz. *laughs*
Q: Personally, what’s kind of music do you prefer?
A: I'm a typical AOR-guy, I love the slick West Coast sound but also energic music. I guess in a way I've been labelled as being a hard rock guitarist which I think it's kind of strange, and with the kind of music I'm playing these days, I'm definitely not hard rock. If I had to pick a band or an artist. Hmm... Billy Idol, perhaps? Even though his only good songs were "White Wedding" and "Rebel Yell". Other favourite artists are Duran Duran, Ultravox and Toto. Among Swedish artists I think it would be Johan Kinde. I think he has an extremely good "eye" for everything.
Q: Which song from Melodifestivalen do you wish you had wrote?
A: "I want you to want me", with Cheap Trick. Oh, it was never in Melodifestivalen. *laughs*. But imagine it there, it would've won big time!
Q: What’s your next project?
A: There are many different projects. We're working on new songs for Janne and I'm producing Py Bäckmans forthcoming album from her church concerts. I've been working with Elena Risteska from Macedonia and her producer Darko Dimitrow. Me and Patrik Tibell have our own little project and I'm also composing for some of the leading modern dance orchestras. But of course, at the moment I'm mostly involved in our song for Melodifestivalen 2010. We've really made an effort to think as much outside the box as possible when it comes to production and musicians. It's a very interesting line-up. Right now I can't reveal any names, but they are all very respected British and Amercian musicians within folk and west coast who never has been participating in this context before. We've been trying to keep the whole thing as far from "plastic fantastic" and "loudness war" as possible and instead present well performed and good sounding music. I don't say that will guarantee anything but we can at least stand for the 3 minutes we have, that's the best we can do. Py and I have created a special website for the song "Magisk Stjärna", www.magiskstjarna.se, where we will keep a diary, upload pictures and stuff all through the contest as long as we're in.
Thanks a lot for your time, it’s been really great talking to you. Good luck and hope to hear from you in the future!
For more information about Micke Wennborn http://www.myspace.com/wennborn or http://www.magiskstjarna.se/
By Micke Hjernestam for Eurovision On Top.
2010-01-14
© http://www.eurovisionontop.com/
Nummer 1 : Micke Wennborn
Ny blogg
Fick bara en ide att ha en blogg och skriva inlägg om alla snygga svenska män som finns för det är så många!
