P20Y10
För P20Y10 gick Py Bäckman, tillsammans med bandet John Robinson, Leland Sklar, David Garfield och Micke Wennborn [som även producerade albumet] ganska rakt emot dom flesta trender - både i skapandeprocess, ekonomiska investeringar och produktion i helhet.
Ett nytt profant album var egentligen inte omedelbart aktuellt för Py hösten 2009. Det hade diskuterats en uppföljare till "Sånger Från Jorden Till Himmelen" pga att det snart hade gått 2 år sedan release samt att det varit det bästsäljande sedan "Sista Föreställningen", men pga låten Magisk Stjärna blev frågan om samlingsalbum ånyo aktuell.
När det väl stod klart att Py själv ville framföra bidraget blev en av dom stora tankenötterna för produktionen av låten Magisk Stjärna om den skulle anpassas till Melodifestivalen eller inte. Demon var en outcut från tidigare produktion, 10 år gammal, och kändes absolut inte aktuell för "Py 2010". Till slut föll valet på att inte göra någon anpassning, snarare tvärtom. När konceptet "väldigt slick och laidback västkust" stod klart kändes David Garfield och John Robinson som självklara musiker för att inte få soundet för "svenskt".
"Magisk Stjärna blev ungefär precis så som det var tänkt", säger Micke Wennborn - "väldigt väldigt slick och laidback, och med nån sorts "värdighet" snarare än ett försök att få Py att bli "superschlager". "Ett bidrag för dom som gillar musik men som trots det tittar på Melodifestivalen". Den färdigställdes parallellt med att diskusioner fördes med olika bolag om utgivningar och rättigheter.
Universal, som numera äger en större del av Py's back-katalog, var såklart intresserade av att främst ge ut en samling och addera Magisk Stjärna. Py själv tyckte det kändes roligare att ge låtarna lite nyare och fräschare kläder, och Micke Wennborn som var medkompositör och aktuell som producent, ville hellre göra ett helgjutet album än lägga Magisk stjärna som försäljningargument till en box med "gamla konstellationer". Av förklarliga skäl, när man redan satt på en "befintlig (och betald) produkt" kändes Universal's engagemang i nyinspelningar som ganska svalt, i synnerhet när börjades diskutera att göra ett album i Los Angeles. Detta var dock ingenting som på något sätt hindrade Py att omedelbart börja jobba med ett nytt album och i november 2009 initierades det egenfinansierade "indiependentprojektet" som skulle komma att bli "P20Y10".
I steg 1 gjordes Magisk Stjärna med "postorderpålägg" som skickades över internet och mixades hemma i Sverige. Resultatet, som förblev en hemlighet även för Py fram tills att den var mastrad och klar, föll Py i smaken och var det som slutligen avgjorde att albumet skulle komma att bli endast nyinspelade låtar. "En annan faktor var att ge fansen något mer än bara stoppa Magisk Stjärna i en låda och låta fansen betala pengar till ett majorbolag för gammal skåpmat" säger Py.
Py hade under en tid även arbetat fram ett par singlar med producenten Mono Rae, och det var här iden till ett dubbelalbum föddes. Att blanda dom olika produktionerna Wennborn/Mono Rae huller om buller kändes rörigt, så det som återstod var ett album med två skivor som visar helt olika vägar inom musiken. Ett dubbelalbum helt enkelt. Det hela kändes extra intressant när det nu blev tal om att blanda nya låtar med nyinspelningar av gamla hits. Mono Rae's ambientliknande och sparsmakade produktioner gav även Micke Wennborn nya infallsvinklar på sin del av produktionen.
"Ett av nyckelorden blev "värdighet", och att aldrig tappa fokus på Py's texter, sång, och låtarna i sig, och det var nog det enda jag hade med mig ner till Los Angeles när jag åkte dit i Januari", säger Micke, "och jo - jag tror tanken var betydligt mer "westcoast" än slutresultatet som snarare är att betrakta som "rootsy"".
Studion Castle Oaks, och teknikern Steve Sykes, som tidigare jobbat med bland annat Hall & Oates, Al Jarreau och Paul Taylor, kom in i projektet på rekommendation av Garfield och JR, och skulle även han komma att bli bidragande till hur albumet slutligen blev pga sin enorma kunskap gällande att fånga musik i akustiska rum på ett naturligt sätt. Castle Oaks - den anrika gamla studion i Woodland Hills som ofta varit "preferabelt val" för många i Los Angeles musikmaffia för egna projekt och när man velat "undvika skrytbyggen i svart och krom och istället få en riktig atmosfär att avslappnat skapa i" kom att bli pricken over I eftersom just “skapa avslappnat” kom att bli honnörsord för albumet. Dessutom en studio som alla i bandet var väl bekanta med.
Ett CV över dom medverkande musikerna skulle förmodligen bli hur många sidor A4 som helst, och uppfattas i det närmaste som VM i namedropping - allt från Michael Jackson, Phil Collins, Chaka Khan, Barbra Streisand till Ramones, men det är egentligen inte viktigt. Vad som däremot var viktigt var vad dom som musiker kunde borga för – hantverksskicklighet, lyhördhet och lekfullhet.
Ingen av musikerna var nog egentligen beredd på att varken sätta alla grunderna live tillsammans, eller få såpass mycket frihet spelmässigt och vara delaktiga i arrangemangen. "Live" var såklart aktuellt, men mer i form av "sessions" och "pålägg". Resten var något som bara "blev" första produktionsdagen, säger Micke Wennborn. "Vi satte oss och diskuterade hur vi skulle göra och kom fram till - varför inte bara lyssna på befintliga demos och sedan känna oss fram". Jag minns att JR blev grymt entusiastisk - "Yeah, just play the songs, come on - lets do it!" och vips hade han spungit in i studion och satt sig bakom trummorna".
Även om "frihet" var uttalat, så tog det en låt eller två innan Leland, JR och David förstod den fulla utsträckningen av just "frihet", så senare gick vi tillbaka och putsade till nån av dom första låtarna som blev lite för nära demon. I det fortsatta arbetet så lades all fokus på groove och vibe, och att göra en produktion som album en gång i tiden gjordes. Att ha artisten, låtarna, och ett band som spelar, och sedan "putsa till detaljer". Inte att försöka dränka nåt i "coola sound" i brist på annat, eller med hjälp av teknik försöka bygga nåt som inte finns . Tanken var att det som spelades skulle föra låten framåt, tillföra musikaliskt intressanta detaljer, men aldrig ta fokus från Py's sång och texter som central punkt, och inte minst - göra ett album med ganska stor spännvidd musikaliskt utan att tappa den röda tråden. En annan detalj i produktionsarbetet var att få låtarna att kännas som "nutida betraktelser", dvs skapa en musikalisk sfär där Py kunde få tolka sina egna texter och med beaktande av att ibland upp till 20 år gått från dess att dom skrevs. "En Py 62, som sjöng texten och såg tillbaka på samma händelse som tex Py 30 hade skrivit en text om", I detta ändrades även till och med någon låt från moll till dur, och med ganska spännande resultat.
Som producent la jag mig inte direkt i, mer än nån annan, vad någon annan konkret spelade, säger Micke Wennborn. Det fanns inget att tillägga och hade snarare varit i det närmaste en dödssynd att tala om för JR "Hur han ska spela trummor", eller Lee "Hur han ska spela bas". Vi pratade snarare "övergripande vibe" tillsammans, tex som för "Kvinna Från Tellus" vars mellanparti sammanfattades som "Why not take it into the land of The Mamas And The Papas... and just see what happends", eller "Con-Cordelia"; "It could be like... going... "Love Over Gold..." Sen körde vi bara... TIll slut blev alla låtarna whole cuts", dvs grunderna är spelade som dom är på plattan, inte ens inklippta mitt i, med reservation för nån liten detalj här och där, för även den mest yrkesmässiga spelar "fel" ibland. På albumet kan man till och med höra David Garfield ropa "let me punch in that ending" efter en låt. Det finns fortfarande kvar en del saker som musikerna själva var tveksamma till, någon enstaka baston som Leland tyckte var "na?", eller ett litet fill från JR, men för alla dom användes "omröstningsmetoden" i studion, och om majoriteten tyckte "det är coolt" fick det vara kvar. Arrangemangen varierar i komplexitet, och ibland snarare klipptes det bort sker från originalinspelningen än lades till. "Det räckte med Py's sång, trummor, bas och lite Hammond, och jag försökte även hålla det så torrt som möjligt, på en del låtar finns inga som helst digitala effekter annat än lite lite reverb på Py's sång - allt annat är naturliga ljud från inspelningsrummet", säger Micke Wennborn.
I övrigt släppte man på mycket som tycks vara praxis för branschen 2010. Albumet är inte mixat och mastrat med dom "ljudnormer" som råder idag - sönderpressat för att höras högst i RIX, snarare överdynamiskt såpass att det tenderar att vara "mesigt" om det spelas efter nån "Ny hit". Det finns även såna saker man i ett kreativt skede avskyr att höra av en PR-avdelning eller "förståsigpåare" - tex att "radion vill ha låtar under 3 minuter". Well - då får dom väl göra låtar under 3 minuter då, men jag sätter mig fasen inte och klipper sönder ett musikaliskt intressant parti där gräddan av musikereliten gjort sitt yttersta, för att det ska passa någon på radio... som ändå inte lär spela albumet", säger Micke Wennborn. För mastring var det enda direktivet till legendariska mastraren Bernie Grundman "undvika sk loudness war", och han svarade "oh - I never do those things".
Känslan av att många större bolag använder "folk skiter i vilket" som produktionsnivå för en del "slit och slängartister" samt att det inte är att klassa som någonting annat än publikförakt och idiotförklarande av köparna, har varit gemensamt hos hela produktionsteamet. Redan efter några timmar första produktionsdagen kändes att allt var på rätt väg, och att satsningen skulle resultera i något musikaliskt intressant och nytt för Py, och inte bara ett hål i miljonklassen i hennes plånbok. Att det även var en rättsatsning gentemot fansen visade sig ganska snart. Det är många fler än vi vågade hoppas på som förstått och tagit till sig hela konceptet - att albumet är "på riktigt", och upptäckt spelglädjen, nerven och viben. "Vi fortsatte på samma koncept även med konvolutet - partiell lack, prägling mm. Absolut får man en högre breakeven, men man får även en större del "nöjda kunder", det är viktigt att fansen känner att man ger och uttrycker, inte känner sig som spargrisar" säger Py.
"Musikproduktioner skiljer sig inte från andra varor och tjänster. Om man betalar pengar för något vill man väl känna att man verkligen fått en "fin liten sak med tanke bakom". Inte att man bara utnyttjats för att bidra till att någon annan klarar sin försörjning så lättvindligt som möjligt? Sen är musik objektivt och man kan inte säga vad som är rätt och fel, det kommer alltid att förbli en smaksak, men däremot kan man inte avfärda P20Y10 som något krasst ellet cyniskt utan snarare så långt ifrån en "remastrad samling med bonusspår" man kan komma.
Ett nytt profant album var egentligen inte omedelbart aktuellt för Py hösten 2009. Det hade diskuterats en uppföljare till "Sånger Från Jorden Till Himmelen" pga att det snart hade gått 2 år sedan release samt att det varit det bästsäljande sedan "Sista Föreställningen", men pga låten Magisk Stjärna blev frågan om samlingsalbum ånyo aktuell.
När det väl stod klart att Py själv ville framföra bidraget blev en av dom stora tankenötterna för produktionen av låten Magisk Stjärna om den skulle anpassas till Melodifestivalen eller inte. Demon var en outcut från tidigare produktion, 10 år gammal, och kändes absolut inte aktuell för "Py 2010". Till slut föll valet på att inte göra någon anpassning, snarare tvärtom. När konceptet "väldigt slick och laidback västkust" stod klart kändes David Garfield och John Robinson som självklara musiker för att inte få soundet för "svenskt".
"Magisk Stjärna blev ungefär precis så som det var tänkt", säger Micke Wennborn - "väldigt väldigt slick och laidback, och med nån sorts "värdighet" snarare än ett försök att få Py att bli "superschlager". "Ett bidrag för dom som gillar musik men som trots det tittar på Melodifestivalen". Den färdigställdes parallellt med att diskusioner fördes med olika bolag om utgivningar och rättigheter.
Universal, som numera äger en större del av Py's back-katalog, var såklart intresserade av att främst ge ut en samling och addera Magisk Stjärna. Py själv tyckte det kändes roligare att ge låtarna lite nyare och fräschare kläder, och Micke Wennborn som var medkompositör och aktuell som producent, ville hellre göra ett helgjutet album än lägga Magisk stjärna som försäljningargument till en box med "gamla konstellationer". Av förklarliga skäl, när man redan satt på en "befintlig (och betald) produkt" kändes Universal's engagemang i nyinspelningar som ganska svalt, i synnerhet när börjades diskutera att göra ett album i Los Angeles. Detta var dock ingenting som på något sätt hindrade Py att omedelbart börja jobba med ett nytt album och i november 2009 initierades det egenfinansierade "indiependentprojektet" som skulle komma att bli "P20Y10".
I steg 1 gjordes Magisk Stjärna med "postorderpålägg" som skickades över internet och mixades hemma i Sverige. Resultatet, som förblev en hemlighet även för Py fram tills att den var mastrad och klar, föll Py i smaken och var det som slutligen avgjorde att albumet skulle komma att bli endast nyinspelade låtar. "En annan faktor var att ge fansen något mer än bara stoppa Magisk Stjärna i en låda och låta fansen betala pengar till ett majorbolag för gammal skåpmat" säger Py.
Py hade under en tid även arbetat fram ett par singlar med producenten Mono Rae, och det var här iden till ett dubbelalbum föddes. Att blanda dom olika produktionerna Wennborn/Mono Rae huller om buller kändes rörigt, så det som återstod var ett album med två skivor som visar helt olika vägar inom musiken. Ett dubbelalbum helt enkelt. Det hela kändes extra intressant när det nu blev tal om att blanda nya låtar med nyinspelningar av gamla hits. Mono Rae's ambientliknande och sparsmakade produktioner gav även Micke Wennborn nya infallsvinklar på sin del av produktionen.
"Ett av nyckelorden blev "värdighet", och att aldrig tappa fokus på Py's texter, sång, och låtarna i sig, och det var nog det enda jag hade med mig ner till Los Angeles när jag åkte dit i Januari", säger Micke, "och jo - jag tror tanken var betydligt mer "westcoast" än slutresultatet som snarare är att betrakta som "rootsy"".
Studion Castle Oaks, och teknikern Steve Sykes, som tidigare jobbat med bland annat Hall & Oates, Al Jarreau och Paul Taylor, kom in i projektet på rekommendation av Garfield och JR, och skulle även han komma att bli bidragande till hur albumet slutligen blev pga sin enorma kunskap gällande att fånga musik i akustiska rum på ett naturligt sätt. Castle Oaks - den anrika gamla studion i Woodland Hills som ofta varit "preferabelt val" för många i Los Angeles musikmaffia för egna projekt och när man velat "undvika skrytbyggen i svart och krom och istället få en riktig atmosfär att avslappnat skapa i" kom att bli pricken over I eftersom just “skapa avslappnat” kom att bli honnörsord för albumet. Dessutom en studio som alla i bandet var väl bekanta med.
Ett CV över dom medverkande musikerna skulle förmodligen bli hur många sidor A4 som helst, och uppfattas i det närmaste som VM i namedropping - allt från Michael Jackson, Phil Collins, Chaka Khan, Barbra Streisand till Ramones, men det är egentligen inte viktigt. Vad som däremot var viktigt var vad dom som musiker kunde borga för – hantverksskicklighet, lyhördhet och lekfullhet.
Ingen av musikerna var nog egentligen beredd på att varken sätta alla grunderna live tillsammans, eller få såpass mycket frihet spelmässigt och vara delaktiga i arrangemangen. "Live" var såklart aktuellt, men mer i form av "sessions" och "pålägg". Resten var något som bara "blev" första produktionsdagen, säger Micke Wennborn. "Vi satte oss och diskuterade hur vi skulle göra och kom fram till - varför inte bara lyssna på befintliga demos och sedan känna oss fram". Jag minns att JR blev grymt entusiastisk - "Yeah, just play the songs, come on - lets do it!" och vips hade han spungit in i studion och satt sig bakom trummorna".
Även om "frihet" var uttalat, så tog det en låt eller två innan Leland, JR och David förstod den fulla utsträckningen av just "frihet", så senare gick vi tillbaka och putsade till nån av dom första låtarna som blev lite för nära demon. I det fortsatta arbetet så lades all fokus på groove och vibe, och att göra en produktion som album en gång i tiden gjordes. Att ha artisten, låtarna, och ett band som spelar, och sedan "putsa till detaljer". Inte att försöka dränka nåt i "coola sound" i brist på annat, eller med hjälp av teknik försöka bygga nåt som inte finns . Tanken var att det som spelades skulle föra låten framåt, tillföra musikaliskt intressanta detaljer, men aldrig ta fokus från Py's sång och texter som central punkt, och inte minst - göra ett album med ganska stor spännvidd musikaliskt utan att tappa den röda tråden. En annan detalj i produktionsarbetet var att få låtarna att kännas som "nutida betraktelser", dvs skapa en musikalisk sfär där Py kunde få tolka sina egna texter och med beaktande av att ibland upp till 20 år gått från dess att dom skrevs. "En Py 62, som sjöng texten och såg tillbaka på samma händelse som tex Py 30 hade skrivit en text om", I detta ändrades även till och med någon låt från moll till dur, och med ganska spännande resultat.
Som producent la jag mig inte direkt i, mer än nån annan, vad någon annan konkret spelade, säger Micke Wennborn. Det fanns inget att tillägga och hade snarare varit i det närmaste en dödssynd att tala om för JR "Hur han ska spela trummor", eller Lee "Hur han ska spela bas". Vi pratade snarare "övergripande vibe" tillsammans, tex som för "Kvinna Från Tellus" vars mellanparti sammanfattades som "Why not take it into the land of The Mamas And The Papas... and just see what happends", eller "Con-Cordelia"; "It could be like... going... "Love Over Gold..." Sen körde vi bara... TIll slut blev alla låtarna whole cuts", dvs grunderna är spelade som dom är på plattan, inte ens inklippta mitt i, med reservation för nån liten detalj här och där, för även den mest yrkesmässiga spelar "fel" ibland. På albumet kan man till och med höra David Garfield ropa "let me punch in that ending" efter en låt. Det finns fortfarande kvar en del saker som musikerna själva var tveksamma till, någon enstaka baston som Leland tyckte var "na?", eller ett litet fill från JR, men för alla dom användes "omröstningsmetoden" i studion, och om majoriteten tyckte "det är coolt" fick det vara kvar. Arrangemangen varierar i komplexitet, och ibland snarare klipptes det bort sker från originalinspelningen än lades till. "Det räckte med Py's sång, trummor, bas och lite Hammond, och jag försökte även hålla det så torrt som möjligt, på en del låtar finns inga som helst digitala effekter annat än lite lite reverb på Py's sång - allt annat är naturliga ljud från inspelningsrummet", säger Micke Wennborn.
I övrigt släppte man på mycket som tycks vara praxis för branschen 2010. Albumet är inte mixat och mastrat med dom "ljudnormer" som råder idag - sönderpressat för att höras högst i RIX, snarare överdynamiskt såpass att det tenderar att vara "mesigt" om det spelas efter nån "Ny hit". Det finns även såna saker man i ett kreativt skede avskyr att höra av en PR-avdelning eller "förståsigpåare" - tex att "radion vill ha låtar under 3 minuter". Well - då får dom väl göra låtar under 3 minuter då, men jag sätter mig fasen inte och klipper sönder ett musikaliskt intressant parti där gräddan av musikereliten gjort sitt yttersta, för att det ska passa någon på radio... som ändå inte lär spela albumet", säger Micke Wennborn. För mastring var det enda direktivet till legendariska mastraren Bernie Grundman "undvika sk loudness war", och han svarade "oh - I never do those things".
Känslan av att många större bolag använder "folk skiter i vilket" som produktionsnivå för en del "slit och slängartister" samt att det inte är att klassa som någonting annat än publikförakt och idiotförklarande av köparna, har varit gemensamt hos hela produktionsteamet. Redan efter några timmar första produktionsdagen kändes att allt var på rätt väg, och att satsningen skulle resultera i något musikaliskt intressant och nytt för Py, och inte bara ett hål i miljonklassen i hennes plånbok. Att det även var en rättsatsning gentemot fansen visade sig ganska snart. Det är många fler än vi vågade hoppas på som förstått och tagit till sig hela konceptet - att albumet är "på riktigt", och upptäckt spelglädjen, nerven och viben. "Vi fortsatte på samma koncept även med konvolutet - partiell lack, prägling mm. Absolut får man en högre breakeven, men man får även en större del "nöjda kunder", det är viktigt att fansen känner att man ger och uttrycker, inte känner sig som spargrisar" säger Py.
"Musikproduktioner skiljer sig inte från andra varor och tjänster. Om man betalar pengar för något vill man väl känna att man verkligen fått en "fin liten sak med tanke bakom". Inte att man bara utnyttjats för att bidra till att någon annan klarar sin försörjning så lättvindligt som möjligt? Sen är musik objektivt och man kan inte säga vad som är rätt och fel, det kommer alltid att förbli en smaksak, men däremot kan man inte avfärda P20Y10 som något krasst ellet cyniskt utan snarare så långt ifrån en "remastrad samling med bonusspår" man kan komma.
Kommentarer
Trackback
